Hos ojibwefolket, även känt som anishinaabe, rymmer musiken en relation som sträcker sig långt bortom det rent materiella. Här intar Farfarstrumman en helt central och vördad position inom det andliga livet. I deras traditionella världsbild betraktas trumman aldrig som ett livlöst föremål tillverkat av trä och djurhud. Istället ses den som en levande varelse, en besjälad ande som bär på egen visdom, egen röst och som kräver samma djupa respekt och omsorg som en äldste i gemenskapen.
När trumman ljuder är det inte bara musik som uppstår, utan själva pulsen från Moder Jord som manifesteras. Varje slag mot trumskinnet betraktas som en konkret spegling av jordens heliga hjärtslag. Genom denna genomträngande resonans förmår trumman att samstämma människans inre energi med naturens egna krafter. Den lugnar sinnet, renar tankarna och skapar en obruten förbindelse mellan individen, förfäderna och den omgivande skapelsen.
Under ceremonier behandlas instrumentet med stor vördnad. Den förses ceremoniellt med offergåvor av tobak, skyddas varsamt och tilltalas som en levande släkting. När sångarna samlas i cirkel runt Farfarstrumman och förenas i takt, väcks dess röst för att hela sjuka, förmedla böner till andevärlden och hålla traditionerna levande. För anishinaabefolket är trumman därför inte ett verktyg man spelar på, utan en helig vägvisare vars rytm påminner människan om hennes oskiljaktiga plats i livets stora kretslopp.
Allt Gott!
