I den nordengelska folktron, särskilt över Lancashires och Manchesters karga hedar, intar boggarten en särställning som en av de mest gäckande och oförutsägbara andevarelserna. Till skillnad från mer hjälpsamma husandar beskrivs boggarten som ett solitärt, illvilligt väsen med en förkärlek för mörka vrår. De slår sig gärna ner i gamla herresäten, under ensliga stenbroar, i djupa grottor eller bland det dimmiga hedlandskapet, där de roar sig med att terrorisera vandrare och ställa till oreda i hushållen.
Boggarten är en skicklig hamnskiftare som sällan visar sin sanna gestalt. I Greater Manchester viskades det med fasa om Clapcans, en hemsk boggart som hemsökte trakten och skrämde lokalbefolkningen genom att slå med metalliska lock eller skramla med kedjor i natten. Längre norrut, i närheten av Carnforth, varnade man i stället för en gigantisk, spöklik får-boggart som växte sig enorm och skrämde vettet ur bönder som vågade sig ut över betesmarkerna efter skymningen. Andra gånger kunde väsendet uppenbara sig som en lurvig hund med glödande ögon eller ett vilt, förvridet troll.
Inomhus sades en boggart dra lakanen av sovande barn, gömma verktyg, slå sönder lerkärl och få mjölken att surna. Att flytta hjälpte sällan; enligt gamla sägner kröp boggarten helt enkelt ner i flyttlassets kistor och ropade triumferande att den följde med. Berättelserna om boggartens upptåg fungerade som en levande förklaring till hemmets oförklarliga missöden och hedarnas hotfulla skuggor, där naturens vilda och otämjda krafter vägrade låta sig kuvas av människans ordning.
Allt Gott!



